epicurean

Jag börjar ångra mig.

Eller alltså. Jag vill fortfarande åka. Men härom dagen fick jag en centimeter tjockt brev från IBS. Femtusen papper att läsa genom och trehundra papper att skriva på. Gärna nu också. För tydligen är det bråttom. Jag vet inte ens vad jag ska skicka in eller i vilken ordning. Jag ska ringa, men hatar att ringa och dessutom har jag en miljon frågor. Fast jag vet inte hur jag ska ställa någon av dem. Jag tror inte att "Jasmine" (som är någon Program Manager jag ska ringa till om jag har frågor) uppskattar att jag frågar "Kan du förklara ALLT för mig, tack?".

Igår sökte jag jobb. Ilse följde med mig som mentalt stöd. Tack :) Mams hade som krav att jag skulle söka 10 jobb. Igår kväll ökade hon det till 20... Tss. Där går gränsen mams! Det är fan svårt nog att få ihop 10 för min del... Så, nej. 

Jag trodde jag skulle känna mig nöjd när jag kom hem, och att mams skulle säga "nu har du iaf gjort lite". Men nej. Det känns piss och jag vill spola tillbaka gårdagen. 

Jag har alla dessa papper jag inte förstår, skämt ut mig, telefonsamtal att ringa, ytterligare jobb att söka och att lovet snart är slut och... då kommer plugg. Kanske inte låter så illa, men det känns så för mig nu. Det är förvånadsvärt få gånger som jag inte vill vakna upp och uppleva en ny dag. Men igår ville jag verkligen slippa idag. Kan man inte få spola fram en tid?

 

Dagens låt: Phosphorescent - At Death, a Proclamation